Vi ärar Erik Höglund med en permanent utställning. Erik Höglund var verksam i de lokaler som Hönsalottas Luffarmuseum nu har sin verksamhet i. Utställningen är redan omfattande, men vi räknar med att den ständigt kommer att kompletteras och förändras. Nu har vi samarbetar med Boda Smide och säljer bland annat ljuskronor designade av Erik Höglund.
VEM VAR ERIK HÖGLUND?
Sällan är talesättet MANNEN, MYTEN, LEGENDEN mer passande än för Erik Höglund. Tusenkonstnären som satte Boda glasbruk på världskartan och som idag hyllas som nyskaparen inom glasets ädla konst.
Erik föddes i Karlskrona 1932. Efter åren på Konstfackskolan i Stockholm 1948-1953 ägnade han sig åt att måla, teckna och skulptera. Av en slump hamnade han i Boda glasbruk, efter att en tid ha funderat på att bli keramiker. Hans nyskapande med luftbubblor i glaset var inget som dåtidens glasmästare applåderade, men detta ändrade Erik på. Glasmassan var medvetet felgjord och bubblorna gav glasen en mer levande egenart.
Genombrottet kom 1956 i samband med en separatutställning på Lilla Galleriet i Stockholm. Han blev då också känd utanför Sverige.
Under 60-talet adderade Erik trä och smide till sin glaskonst. Han gjorde många ljusstakar och ljuskronor. Dessutom designade han en del furumöbler.
1957 vann han Frederik Lunnings pris som gjorde att han äntligen kom till Mexiko, vilken resa gjorde hans konst ännu mer fylld av färg i tonerna blått, orange, rött och violett.
Han gjorde under den här tiden inspirationsresor till många länder, såsom Grekland, Italien, Spanien, Frankrike, Japan, Australien och USA. Den egyptiska öknen med sin urgamla konst gjorde att Höglund i mitten av 60-talet började använda sig av omaka färgkombinationer.
1973 lämnade Erik Boda glasbruk för en tid och ägnade sig åt att skapa en ansenlig mängd offentliga utsmyckningar av sten och betong. Han gjorde även en del skulpturer, men även utsmyckningar av en del kyrkfönster (bland annat i Algutsboda kyrka).
Innan han återkom till glaskonsten på 80-talet drabbades han av flera svåra sjukdomar, men detta verkade, tvärt emot vad man kunde ha trott, ha inspirerat honom att värdesätta livet än mer. De senare verken är fyllda av färg, liv och glada ansikten.
Eriks oräddhet att bryta rådande mönster och hans mod att gå utanför ramarna, på ett sätt som ingen vågat före honom, lönade sig i längden.
